För långsiktig kvalitet behöver vi tänka om kring kompetensutveckling för universitetslärare
Genom att knyta samman informella och formella arbetssätt och stärka en kultur av kollegiala samtal och kunskapsdelning kan universitet göra undervisning till en gemensam, synlig och forskningsbaserad verksamhet.
Vad krävs för att kompetensutveckling i högre utbildning ska leda till verklig och långsiktig förändring av undervisning och lärande?
Denna fråga står i centrum för pågående diskussioner vid universitet världen över. En central del av svaret är behovet av att se sambanden – att arbeta mer samordnat och på flera nivåer. Det innebär ett skifte från en undervisningskultur som ofta varit privat, präglad av ”rätten att undervisa bakom stängda dörrar”, till en kultur där undervisning delas, synliggörs, diskuteras kontinuerligt och uppmuntras genom tydliga incitament.
Hur får vi lärare att dela och diskutera sitt undervisningsarbete?
Föreställ dig en ny doktorand med ett starkt forskningsprojekt: engagerad, ambitiös och väl förberedd. Tänk dig sedan att doktoranden säger:
”Jag ser fram emot att bedriva den här forskningen, men jag vill inte prata med någon om den. Jag tänker inte läsa tidigare forskning, skriva något, publicera eller diskutera mina resultat.”
Otänkbart, eller hur? Akademiskt arbete bygger på dialog, samarbete, kollegial granskning och spridning – grundläggande delar av forskningens kvalitetssäkring. Varför skulle undervisning vara annorlunda?
Lärosäten satsar betydande resurser på kompetensutveckling, men den långsiktiga effekten på utbildningens kvalitet är ofta ojämn. Problemet är kanske inte brist på engagemang, utan brist på samband – mellan människor, arbetssätt, strukturer och kulturer.
För att förstå detta behöver vi identifiera de olika ”punkterna” i systemet. Det handlar inte bara om lärare och insatser för professionellt lärande, utan också om studenter, akademiska ledare, administrativ och pedagogisk stödverksamhet, institutioner, interna system, beslutsfattare, finansiärer och samhället i stort. Alla bidrar på olika sätt till att forma högre utbildning. Samtidigt verkar dessa aktörer ofta var för sig, med begränsad samverkan och gemensam förståelse, vilket kan hämma både utveckling och förnyelse.
Forskning om akademiska kulturer visar att meningsfulla samtal om undervisning faktiskt äger rum, men oftast i informella och små sammanhang. Dessa ”bakom kulisserna”-samtal – mellan betrodda kollegor i nära, betydelsefulla nätverk – är viktiga arenor för reflektion och lärande. Däremot får de sällan genomslag i den bredare institutions- eller organisationskulturen.
I kontrast till detta saknar den ”offentliga scenen” för formella samtal – som nämnder, styrdokument och officiella forum – ofta den tillit, autenticitet och delaktighet som präglar mer informella sammanhang.
Utmaningen är därför att knyta samman dessa två arenor. Hur kan vi ta tillvara rikedomen i informella men betydelsefulla samtal och föra in dem i bredare institutionella sammanhang? Hur kan vi skapa miljöer där samtal om undervisning inte bara accepteras, utan är en självklar del av vardagen?
Undervisning som ett gemensamt och vetenskapligt arbete
En central del av svaret handlar om att utveckla en kultur av delande. Undervisning behöver erkännas som ett gemensamt och vetenskapligt arbete. Det förutsätter strukturer och incitament som uppmuntrar samarbete, öppenhet och kontinuerligt lärande. Akademiska ledare har här en avgörande roll genom att möjliggöra incitament och stödja meningsfulla möten och utbyten i hela organisationen.
För att bättre förstå hur undervisning faktiskt kan förändras på ett varaktigt sätt är det hjälpsamt att betrakta kompetensutveckling utifrån olika organisatoriska nivåer:
Mikronivå - På mikronivå finns de enskilda lärarna och deras närmaste kollegiala sammanhang, där den dagliga undervisningen bedrivs och informella samtal om undervisning äger rum.
Mesonivå – Mesonivån omfattar arbetsgrupper, undervisningsteam, institutioner och fakulteter, där lokala kulturer, normer och arbetssätt formas.
Makronivå - Makronivån avser lärosätet som helhet, inklusive ledning, styrdokument och strategiska prioriteringar.
Meganivå - Meganivån sträcker sig bortom universitetet och omfattar nationella och internationella sammanhang, såsom regelverk, finansieringssystem och samhälleliga förväntningar.
För att kompetensutveckling ska få verklig effekt behöver insatser samverka mellan alla dessa nivåer. Det räcker inte att uppmuntra individuella initiativ om universitetets belönings- och meriteringssystem inte tar dem i beaktande. På samma sätt får satsningar på pedagogisk kvalitet begränsad betydelse om de inte hänger ihop med lärares och studenters vardag.
Ett sätt att skapa samband mellan dessa nivåer är genom Scholarship of Teaching and Learning (SoTL). SoTL innebär ett systematiskt och reflekterande undersökande av undervisningspraktik och studenters lärande. Arbetet tar sin utgångspunkt i den konkreta undervisningsvardagen, bygger både på lokala erfarenheter och bredare forskning och – inte minst – delas med andra. Genom att göra undervisning till föremål för vetenskaplig granskning och offentlig diskussion bidrar SoTL till att stärka undervisningens legitimitet och status inom akademin.
Samtidigt kräver ett SoTL‑perspektiv en förändring i sättet att tänka. Lärare behöver ifrågasätta sina antaganden, undersöka vilken betydelse undervisningen har för studenters lärande och föra en kontinuerlig dialog med kollegor. Denna typ av kritisk reflektion är avgörande för verklig förändring, men kan bara utvecklas i en stödjande miljö.
Hur universitet kan skapa en stödjande miljö för lärare
För att skapa en sådan miljö behöver tre grundläggande förutsättningar vara uppfyllda:
Punkt 1: undervisning måste värderas i praktiken
För det första behöver undervisning värderas i hela universitetet – inte bara i ord, utan i faktisk handling. Det innebär bland annat att god undervisning uppmärksammas och erkänns vid rekrytering, befordran och i belöningssystem.
Punkt 2: förutsättningar för samarbete och delning
För det andra behöver det finnas reella möjligheter till samarbete och kunskapsdelning. Detta förutsätter tillgång till relevanta resurser, såsom tid, finansiering samt fysiska eller digitala mötesplatser.
Punkt 3: möjlighet att påverka sitt sammanhang
För det tredje behöver individer uppleva att de har möjlighet att påverka sitt sammanhang, till exempel genom att delta i beslut och vara med och forma sin arbetsmiljö.
Lika viktiga är strukturer som knyter samman människor och idéer i organisationen. Det kan handla om gemensamma arenor för utbyte, såsom seminarier eller praktikgemenskaper, om gemensamma verktyg och ramverk, eller om personer som fungerar som kunskapsförmedlare och underlättar samarbete. Tillsammans bidrar dessa delar till ett mer sammanhållet och dynamiskt system.
I slutändan handlar omställningen av högre utbildning inte om att införa en enskild satsning eller policy. Det handlar om att utveckla en kultur där undervisning ses som en gemensam, vetenskapligt grundad och föränderlig praktik, jämbördig med forskning. Genom att knyta samman individer, strukturer, kulturer och värderingar kan vi skapa förutsättningar för att kompetensutveckling ska leda till långsiktiga och meningsfulla resultat.
Den kanske viktigaste förändringen är samtidigt den mest grundläggande: att gå från att betrakta undervisning som en privat angelägenhet till att se den som ett gemensamt ansvar. När lärare samtalar mer öppet, reflekterar mer kritiskt och samarbetar mer medvetet gynnas hela systemet – och sambanden mellan de olika delarna blir tydligare.
Artikeln bygger på Katarina Mårtenssons keynote‑föredrag vid European Learning & Teaching Forum 2026 – Impactful staff development for educational transformation – som hölls vid Universidade Católica Portuguesa i Lissabon i februari 2026.