Paul Strands avhandling

Varför intresserade du dig för det här?

När jag arbetade med VFU-frågor i ämneslärarutbildningen ställdes min närmsta kollega och jag återkommande inför frågor om varför olika typer av arbetslivserfarenhet från skola och skolmiljö inte var likvärdigt verksamhetsförlagd utbildning. Därmed föddes tanken att närmare undersöka vad den verksamhetsförlagda utbildningen gjorde med studenterna. En lämplig startpunkt blev att titta närmare på deras möte med skolan och undervisningen.

Hur genomfördes studien?

Studien följer studenterna i deras undervisning genom hela den verksamhetsförlagda utbildningen och är i första hand en observations- och intervjustudie, där jag gett prioritet åt observationerna. Intervjuerna har hjälpt till att bekräfta, stabilisera och kritisk nyansera analyserna. Att observationerna fått företräde ger för övrigt gett undersökningen viss egenart då en hel del VFU-forskning utgått från intervjuer och dokumentanalys.

Vad är det viktigaste du kommer fram till i din avhandling?

Till tänkvärda resultat hör skillnaderna i studenternas sätt att anta yrkesrollen. Här fördelar sig studenterna på fem olika idealtyper. Beträffande undervisningens iscensättning och bedrivande syns också avsevärda skillnader rörande vad som är möjligt, eller inte möjligt, i mötet mellan den enskilda studenten och dennes elever.

Vad avhandlingen belägger är också den pedagogiska betydelsen av motstånd, och behovet av att i olika typer av anpassning och förhandling hitta de lämpliga formerna för undervisning. I att lära sig undervisa ligger inte bara att utveckla uppmärksamhet och lyhördhet. För att vinna förtroende och erkännande gäller att balansera och strategiskt utnyttja de sociala krafter som finns i klassrummet. I så mening fungerar undervisningen som jazz: samspelet, utbytet och de möjliga upplevelserna följer av hur den enskilde förhåller sig till andras agerande. Vad undervisningen (och lärandet) handlar om rör därmed snarare sociala kunskapsformer än rationella.

Poängen är att undervisningens innebörd och mening inte har några på förhand givna ideal, eller någon best practice. Fungerande undervisning är svår att förklara just för att den bygger på lärarens omdöme – en känsla för det lämpliga och passande – och hur man i interaktionen ”laddar” ämnet med angelägna sociala värden och perspektiv.

Något avhandlingen visar är därtill effekterna av den politiska detaljregleringen av skola och undervisning. En marknadsanpassad styrningsmodell har de senaste decennierna fört lärarprofessionen allt mer i riktning mot en tjänstemannaordning, där samstämmighet och kvalitetssäkrade rutinhandlingar är normen. Därmed utmanas också den professionella autonomi som utgör förutsättningen för att de professionella (inom och genom sina institutioner) ska kunna inta ett kritiskt förhållningssätt till stat och samhälle, liksom till ekonomiska och politiska trender.

Vilka nya frågor väcker din studie?

På en mera övergripande samhällelig nivå följer frågor om vad skolan är och för vad eller för vem. Med tendensen till ökad politisk detaljstyrning – och modeller för långtgående kvalitetskontroll – är det knappast förvånande att lärarprofessionen förlorat mer och mer av sin självständighet och sina starka institutioner. Man kan därmed också börja fundera över skolan som kritisk granskare av olika socio-politiska omständigheter och skeenden, därtill dess roll i fostran av engagerade och självständiga medborgare.

Mot bakgrund av resultaten kan man också fråga sig i vilken mån det som skrivs fram i kursplanerna överensstämmer med vad studenterna i praktiken ställs inför. Analyserna pekar – förutsatt studenternas ämneskunskaper och ämnesöverblick – på att det studenterna behöver förstå och förhålla sig till är de sociala villkor som gör den lokala verksamheten möjlig och meningsfull. De praktiska yrkeskunskaperna handlar således mer om förhållningssätt och socialt övervägt agerande, än om att veta eller kunna. Därmed också sagt att man kan behöva problematisera den politiska rationalism som format den målstyrda skolan och högre utbildningen.

Till nya (eller fortsatta) frågor hör också några som redan är under bearbetning. Under professor Anders Perssons ledning har vi gått vidare med en djupdykning i begreppet tyst kunskap. Vidare har tagits initiativ till ett samarbete med gymnasieskolor på temat tyst kunskap i sociologilärares ämnesundervisning. Därtill uppvisar avhandlingen påtaglig närhet till retoriska och retorikteoretiska perspektiv, vilket möjliggör en fördjupning med inriktning mot undervisningens kommunikativa praktiker och skolans demokratiuppdrag.

Är det något som har förvånat dig?

Ja, vid observationerna blev jag förvånad över att få se så stor variation i studenternas villkor för att etablera yrkesrollen och lära sig bedriva fungerande undervisning. Att jag fått se en jämförelsevis osminkad skolvardag där studenterna ibland sätts under hård press gör att den som läser avhandlingen förmodligen inser att läraryrkets praktiker knappast är enkla – oavsett elever och skolmiljö. Komplexiteten i läraryrkets praktiker – och de ständiga behoven av strategiska och omdömesgilla överväganden – förklarar också varför dessa kunskaper har en tendens att förbli tysta. De är så hårt förankrade i sociala situationer där olika värden och normer hela tiden konkurrerar att de helt enkelt inte blir särskilt meningsfulla att verbalisera. Läraryrkets praktiker är långt mer än vad som kan uttryckas i några enkla ord och fraser. Något som också förvånade mig var styrkan i den styrnings- och kontrollapparat varmed lärarstudenters och lärares professionella autonomi förts mot politisk underordning och tjänstemannamässig rutin.

Därutöver är jag positivt förvånad över hur användbar Goffmans ”frame analysis” verkar vara för att förstå undervisningens praktiker. Den utredande diskussion som Anders Persson för i Framing Social Interaction(2019) erbjuder gott stöd för fortsatta skol- och klassrumsstudier.   

Skulle du rekommendera andra lärare att för en tid växla över och ägna sig åt forskning? Varför?

Svår fråga. Vad jag – som tidigare ämneslärare och specialpedagog, nu som lärarutbildare – skulle se som värdefullt vore fler möjligheter för långsiktiga samarbeten mellan skolor och forskningsinstitutioner. En starkare etablering av samarbeten mellan yrkesverksamma praktiker och forskargrupper borde kunna ge fler hållbara bidrag till utvecklingen av både skola och lärarutbildning. Som svar på frågan gäller därmed inte bara är att lyfta över ambitiösa lärare till forskning. I lika grad behövs förutsättningar för att behålla erfarna och kompetenta lärare i skolan – men i kontinuerligt samarbete med forskningsinstitutionerna.