Katarina Blennows avhandling

Finns det en känslomässig gemenskap i samhällskunskapsklassrummet/Samhällskunskaps-undervisningen?

Det har varit givande att undersöka samhällskunskapsundervisningen som en egen känslogemenskap. Vilka känslouttryck som tolereras, uppmuntras, förkastas etc. påverkas av det specifika ämnesinnehållet, men också av elevernas och lärarnas förväntningar på ämnet. Speciellt eleverna formulerar att känslor inte tillhör samhällskunskapsundervisning, de är mer accepterade i t ex religion, svenska eller historia.

Vad är det viktigaste du kommer fram till i din avhandling? Var det något som överraskade dig?

I känslomässigt intensiva situationer i undervisningen tar samhällskunskapslärarna ofta till en traditionell, rationalistisk samhällsanalys men mina resultat visar att de då tappar de emotionella eleverna. Just att den traditionella uppdelningen mellan rationalitet och emotionalitet finns kvar så starkt i samhällskunskapsundervisningen när forskningen har vänt och framhåller hur emotioner och rationalitet är sammanvävda förvånade mig. Varför är det så?

Det finns en dissonans mellan den roll som känslor förväntas spela i samhällskunskapsundervisningen och rollen de faktiskt spelar, vilket gör att känslouttryck hålls tillbaka. Därigenom förloras vissa perspektiv i undervisningen. Många starka känslouttryck i samhällskunskapen är kopplade till idén om ”den goda medborgaren” samt aktuella samhällsfrågor.

Känslorna i undervisningen är kopplade till relationella mönster och gränsdragningar i gruppen. Även känslor som är kopplade till ett visst ämnesinnehåll får relationella konsekvenser.

Känslor förknippas ofta i skoldebatten med konflikter. Finns det också någon form av pedagogisk potential i känslor?

Förutom att känslor spelar roll för förutsättningarna för lärande, t ex genom vilket ”känsloklimat” det är i klassrummet, så finns det kunskap i eller genom känslorna. De kan ses som signaler för kopplingen mellan individer och samhällsstrukturer och de spelar därigenom en viktig roll i gränsdragningar mellan vad/vem som accepteras eller inte. Det går att undersöka samhället genom att intressera sig för känslomässiga reaktioner i en grupp människor, vilket jag tror skulle vara ett intressant sätt att närma sig strukturer i samhällskunskapsundervisningen eftersom det kopplar så starkt till elevernas livsvärld.

Varför valde du en gång att studera just det här?

Initialt var jag intresserad av frågor om inneslutning och uteslutning, vems erfarenheter som får plats i samhällskunskapsundervisningen. Det var först under fältarbetet som känslor framträdde som oerhört intressant i undervisningen och därför blev avhandlingens huvudfokus.

Vilka nya frågor väcker din studie?

Varför är särskiljandet mellan rationalitet och emotionalitet så starkt i svensk samhällskunskapsundervisning? Hur ändrar sig samhällskunskapsundervisningens känslogemenskap över tid, följer den utvecklingen i samhället i stort? Hur kan en känslosam samhällsanalys se ut?

Går det att vaska fram råd till samhällskunskapslärare ur din avhandling? Hur lyder dem i så fall?

För det första är ett glädjande resultat i studien att lärarna inte framstår som ett hinder för uttryckta känslor i gruppen. Lärarna står också mer skyddade än eleverna på grund av sin samhällskunskapslärarprofessionalism. Det gör att läraren har en speciell position och kan arbeta med undervisningens känslogemenskap och till exempel:

Rama in känslor som en del av samhällskunskapsundervisningen och som viktiga delar i politisk analys och politiskt handlande.

Våga stanna upp i och undersöka känslosamma situationer i undervisningen.

Se känslor som en koppling mellan en mikronivå i undervisningssituationen och en samhällelig makronivå.