Hans Tekes avhandling

Hur kommer det sig att du valde det här ämnet för din doktorsavhandling?

Anledningen är att jag anser att etikundervisning är något av det viktigaste som skolan kan bedriva. Man skulle nästan kunna säga att ämnet blir viktigare för var dag som går. Men det måste ske på ett sätt som verkligen har förutsättningar för att påverka eleverna i önskvärd riktning. Jag undervisade själv i etik under ett antal år, både inom filosofin och religionen, men det var liksom vattentäta skott mellan den etiska teori jag förmedlade i klassrummet och den moral jag praktiserade i verkliga livet. Det var två skilda domäner. Hur ska det då inte vara för eleverna? Inte förrän jag var färdig med min magisteruppsats i religion 2012, där jag argumenterade för ett sätt att undervisa i etik som faktiskt skulle kunna göra skillnad för hur eleverna hanterade verkliga moraliska problem, hade jag börjat se en riktig koppling mellan den etiska teorin och den moraliska praktiken in mitt eget liv.

Vad är det mer exakt du undersökt?

Jag har undersökt om den undervisningsmetod som jag förespråkar, Trestegsmodellen, är ett mer effektivt sätt att utveckla gymnasieelevernas etiska medvetenhet på lång sikt än vad mer traditionell etikundervisning är. För att ta reda på detta har jag gjort en stor effektstudie där jag instruerat vissa religionslärare att under etikmomentet undervisa enligt Trestegsmodellen och andra lärare att undervisa ungefär som de brukar, men med några tillagda instruktioner för att göra deras undervisning jämförbar med Trestegsmodellen. Sedan har jag testat deras elever före etikundervisningen och 10-12 veckor efter den, för att de hur de båda grupperna skiljer sig åt i kunskapsutveckling.

Vad är det viktigaste du kommer fram till i din avhandling?

Att Trestegsmodellen, på det hela taget, verkar vara mer effektiv än traditionell etikundervisning. Eleverna lär sig mer av denna metod; i synnerhet om vi talar om utvecklingen av färdigheter i etisk problemlösning, vilket jag menar vara ett fundament för ökningen av den etiska medvetenheten. Metoden behöver fortfarande utvecklas något men den verkar helt klart göra eleverna mer kapabla att identifiera etiska problem och föreslå relevanta lösningar till dem. Vilket är ett lovande och inspirerande resultat.

Är det något av dina resultat som överraskade dig starkt?

Nej, men det förvånade mig att endast ca 15 procent av eleverna i förtestet uppgav att de ”studerat etik eller moralfilosofi tidigare”, när alla åtminstone måste ha kommit i kontakt med ämnet när de studerade religion i grundskolan. Vi vet inte vad anledningen till det låga antalet är men det borde vara en allvarlig väckarklocka. Inte nog med att eleverna glömmer det de har studerat, de kommer inte ens ihåg att de har studerat det! Jag tror inte att lärare i allmänhet är riktigt medvetna om detta. För att undervisa så att eleverna kommer ihåg saker så måste man repetera, traggla, återkomma till saker, återkoppla – hela tiden. Man kan inte bara gå vidare till nästa sak (vilket det finns en tendens hos en del lärare att göra) om det är långtidsminnet man vill att kunskapen ska hamna i. Detta är något som det behövs oerhört mycket mer kunskap om i skolorna, menar jag, och det skulle också kunna göra att eleverna upplevde skolgången som mer meningsfull.

Kan din avhandling hjälpa filosofi- och religionslärare att utveckla sin etikundervisning? Hur i så fall?

Det enklaste sättet att tillämpa min avhandling är att använda sig av några av de övningar i etisk problemlösning som jag exemplifierar. En del av dem är ganska roliga. Ett än mer ambitiöst sätt att tillämpa den är att helt enkelt undervisa enligt Trestegsmodellen, den metod som testas. Jag tror faktiskt inte att det är särskilt svårt. Dessutom har man då större chans att påverka hur eleverna relaterar till moraliska problem efter undervisningens slut, det har min forskning visat. Vad alla som undervisar i etik (med samma ambitioner som jag) bör känna till är att den bästa formen av etisk diskussion är den som handlar om elevernas egna, verkliga och helst aktuella moraliska problem – det är den som kan göra att undervisningen får implikationer för det liv som de lever utanför klassrummet. Vill man bli bättre på att lösa verkliga moraliska problem är det just dessa man måste träna på, snarare än på hypotetiska problem som saknar känslomässig laddning. Lyckas man få etikundervisningen att bli så personlig har man förutsättningar att nå de bästa resultaten.