Användning av cookies

Lunds universitet använder cookies för att se till att webbplatsen fungerar korrekt och för att förbättra din upplevelse.

Läs mer i vår cookiepolicy

Veckans doktorand

Namn

Ingrid Bosseldal

 

Vem är du?

Grundskollärare, sociolog, genusvetare, journalist, litteraturkritiker … med hästhö i håret och hundbajspåsar i varje ficka. Brokig bakgrund inom både utbildningsväsendet och journalistiken och tänker att om jag inte lyckas få en beständig plats på universitetet när jag disputerat och om dottern slutar behöva mig i stallet så ska jag börja föda upp vallhundar och skriva ponnyböcker.

 

Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?

Jag doktorerar, undervisar blivande lärare och sköter en del av institutionens kommunikation i sociala medier och på hemsidan. 

 

Vad handlar din forskning om? 

Min avhandling har arbetstiteln Vart tog behaviorismen vägen? Den handlar - bland annat - om barn, hundar och kompanjonskap och strävar efter att osäkra en del av det som många av oss tar för givet – som exempelvis hur det egentligen går till när vi blir till och lär oss saker tillsammans. I avhandlingen använder jag både ett diskursanalytiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv för att undersöka det jag kallar för ”lärande relationer”, det vill säga relationer som vi lär oss saker om oss själva, andra och annat i.  

 

Finns det något i din forskning som verkligen överraskat dig/gjort dig särskilt arg/glad/upprörd/entusiastisk, nedslagen, etc? Vad i så fall?

Ja, det gör det. Jag har blivit väldigt överraskad över upptäckten av att det finns en halmdocka vid namn ”behaviorism” som inte alls är synonym med den behaviorism som utvecklades av BF Skinner. Och jag har blivit väldigt glad och entusiastisk över insikten om dels hur viktigt det är – inte minst inom lärande relationer - att kunna se världen ur varandras perspektiv, dels hur fruktbart det är att analysera misslyckanden med hjälp av frågan ”Vad var det som blev för svårt – för vem?”.

 

Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?

Den amerikanska feministen, vetenskapsteoretikern, biologen med mera Donna Haraway och sociologen och socialpsykologen Johan Asplund. Båda ljuvliga skribenter som är en fröjd att läsa samtidigt som de ställer världen – också den vetenskapliga - på ända med både skärpa och humor.

Jag måste också framhålla etologen och folkbildaren Per Jensen, som varit en viktig ögonöppnare och samtalspartner under mitt avhandlingsarbete. Livet med hundar blir aldrig detsamma igen efter att ha läst hans böcker.

Slutligen vill jag nämna två franska pragmatiska sociologer, Luc Boltanski och Laurent Thévenot, som jag bara har snuddat vid under avhandlingsarbetet men hoppas att jag ska få möjlighet att fördjupa mig ytterligare i när jag är färdig. Dessa två herrar har tillsammans utvecklat en mycket spännande form för att förstå hur människor rättfärdigar (och förhandlar) handlande. 

Vem är du?
Mitt namn är Helena Berglund och jag gymnasielärare i biologi och matematik och numera även doktorand i biologiämnets didaktik på institutionen för utbildningsvetenskap vid Lunds universitet. 
Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?
Mitt forskningsområde är lärarutbyte och autonomi inom biologiämnet. Utbyte och samarbete lärare emellan har potentialen att leda till högre kvalitet i undervisningen och en bättre arbetssituation för lärare, särskilt i kombination med hög individuell autonomi hos lärarna. 
Vad handlar din forskning om?
Jag vill genom min forskning undersöka vad biologilärare har för behov och möjligheter till utbyte och samarbete och hur detta värderas i förhållande till andra fortbildningsformer. Jag undersöker också hur lärares autonomi påverkar attityder till utbyte med andra biologilärare genom att jämföra skolsystem med skillnader i detaljnivå i kursplaner samt frånvaro eller närvaro av externa slutprov. 
Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?
Några av mina idoler inom utbildningsvetenskap är Jo Boaler, professor vid Stanford som jobbat med strategier som fokuserar på problemlösning inom matematikundervisningen och Andy Hargreaves som undersökt förändringsprocesser i skolan.
Vem är du? Universitetslärare, före detta gymnasielärare och specialpedagog som också sysslar/sysslat en hel del med idrott, musik, fotografi och gamla bilar. 
Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap? Jag är doktorand - i utbildningsvetenskap.
Vad handlar din forskning om? Ämneslärarstudenters lärande i VFU.
Finns det något i din forskning som verkligen överraskat dig/gjort dig särskilt arg/glad/upprörd/entusiastisk, nedslagen, etc? Vad i så fall? Ja, möjligen att det är klurigare än jag trodde att lista ut vad som skiljer verksamhetsförlagd utbildning från praktik, och därtill att det verkar allt mindre uppenbart vad studenterna egentligen lär och utvecklar under den verksamhetsförlagda utbildningen (som de inte kunde lärt genom att till exempel arbeta som lärare på en skola...)
Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler? Clifford Geertz är verkligt intressant, likaså gillar jag Michael Foucaults prövande av olika sätt att försöka beskriva och analysera det sociala livet. Vidare blir jag allt mer imponerad av vilket enormt inflytande Aristoteles tänkande tycks ha inom en rad olika vetenskapliga områden. 
Vem är du?  
Doktorand, legitimerad gymnasielärare i svenska och samhällskunskap, magister i litteraturvetenskap. 
Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?
Just nu ägnar jag mig framförallt åt att skriva min avhandling som har inriktning mot samhällskunskapsämnets didaktik och beräknas bli klar runt årsskiftet 2018-2019. Innan denna intensiva fas av avhandlingsarbetet har jag undervisat lärarstudenter i samhällskunskapsämnet, på den kompletterande lärarutbildningen (KPU) samt vid ämneslärarutbildningens kurser i utbildningsvetenskap. Jag tycker mycket om seminariemiljöer och försöker därför så ofta som möjligt delta i institutionens så kallade UFO-seminarium och Avdelningen för högskoleutvecklings (AHU:S) seminarium samt doktorandseminarierna. Jag är också medarrangör av ett universitetsövergripande seminarium om normkritisk pedagogik som Ämma Hildebrand startat. Dessutom är jag engagerad i doktorandkåren vid fakulteten (HTDR) sedan ett år tillbaka. Jag sitter som studerandeledamot i HT-fakultetens lärarförslagsnämnd för andra året i rad.
Vad handlar din forskning om? Min forskning består dels av en etnografisk studie som genomförts under flera år på en gymnasieskola med höga intagningspoäng. Studenterna är en ovanligt homogen grupp, det övre socioekonomiska samhällsskiktet är elevnorm på skolan. De som tar examen från skolan har bland det högsta betygssnittet i landet. Studien fokuserar på en skolklass och deras samhällskunskapslektioner samt de villkor klassen erbjuder läraren och hans ämne. Dels har jag gjort en teoretisk studie av Hannah Arendts begreppsvärld och Simone de Beauvoirs kombination av existensfilosofi och politik. Jag för med dessa studier samman didaktikens ”vem” med politikens ”vad” för att hitta nya sätt att tänka på i förståelsen av samhällskunskapsämnets didaktik. Själva sammanvävningen av politisk existensfilosofi och min etnografiska studie gör jag med hjälp av ett postmarxistiskt alienationsbegrepp vilket leder fram till en analytisk användning av Hannah Arendts världsalienation.
Finns det något i din forskning som verkligen överraskat dig? Jag har upptäckt en fascinerande spänning mellan lärarens auktoritet och elevernas förväntningar: där lärarauktoriteten blir ett uttryck för lärarens maktlöshet snarare än hens maktfullkomlighet. Denna analys hade jag aldrig kunnat förutspå och jag tror att utsträckningen i tid för min empiriska studie är att tacka för denna upptäckt. Genom min pilotstudie i början av avhandlingsarbetet fick jag också syn på en sorts obegriplighet hos de hög-presterande elever som jag observerade i jämförelse med en grupp av så kallade ”låg-presterande” elever. I observationsanteckningarna från den högpresterande gruppen elever fanns stora överraskningar och obegripligheter som ledde mig vidare mot en studie helt fokuserad på denna underbeforskade elevgrupp. Lärarens auktoritära maktlöshet är en av dessa obegripligheter som jag nu i avslutningen av studien tror mig kunna förstå något bättre.
Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?  Hannah Arendt, Sara Ahmed och Karin Johannisson
Vem är du?
Jag är en före detta lärare i filosofi, religion och svenska som numera försöker att bygga ett vetenskapligt fundament för etikundervisning. 
Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?
Jag skriver avhandling i religionsämnets didaktik och är nu äntligen är klar med all faktainsamling ute på skolorna, och alla kurser som ska läsas, vilket innebär att jag framöver kommer att kunna fokusera till nästan 100 procent på att skriva klart min avhandling. Det känns skönt. I övrigt undervisar jag inom kursen UVK 2 och har då ett moment jag kallar för ”Perspektiv på lärande”.
Vad handlar din forskning om? 
Den handlar om hur man ska undervisa i etik inom religionsämnet på gymnasiet, så man verkligen sätter spår i hur eleverna tänker kring etiska problem i sin vardag. För detta ändamål har jag prövat den så kallade trestegsmodellen, som är en modell för etikundervisning som jag utarbetade redan när jag arbetade som gymnasielärare. Den här modellen har jag nu låtit ett antal religionslärare använda på sina elever samtidigt som jag haft en kontrollgrupp, där en annan grupp lärare fått undervisa ungefär som de brukar. Alla elever (bortåt 500 stycken) har skrivit ett test före och efter undervisningen, som jag nu analyserar för att försöka ta reda på vilket undervisningssätt som är det mest effektiva. Svaret borde jag ha någon gång under våren eller sommaren. 
Finns det något i samband med din forskning som verkligen överraskat dig? Vad i så fall?
Det har slagit mig att den forskning jag efterfrågade som lärare, den som handlar om hur man ska undervisa så att kunskaperna går in i långtidsminnet, verkligen finns – men att den är gjord utanför Sverige och sällan refereras till här. Jag har också blivit glad och hoppfull över insikten om att evidensbaserad undervisning och skola är något som alltmer efterfrågas, vilket sätter press på pedagogerna att i större utsträckning börja undersöka effekter.
Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?
Det skulle vara Karl Popper, vetenskapsfilosofen som under 1900-talet la fram sina idéer om falsifikation. Han menade att när vi har en föreställning om hur något är, det vill säga en hypotes om verkligheten, ska vi inte försöka att bevisa att den är sann utan att den är falsk. Det vill säga falsifiera den. Lyckas vi, kommer vi att bli motbevisade men få en mängd nya hypoteser att pröva. Lyckas vi inte, kan vi betrakta hypotesen som korroborerad (styrkt) och godta den tills vidare – utan att för den skull sluta oss till att den är nödvändigt sann. På det sättet blir det våra föreställningar som sätts på spel, inte vi som forskare eller den prestige som ligger i att ha ”bevisat” något. Som Popper uttryckte det: teorierna dör i vårt ställe. Vetenskapen blir ett sökande efter sanningen, inte efter bekräftelse på det man själv alltid har trott på.

Vem är du?

Jag heter Jonatan Nästesjö, är 28 år och bor i Malmö. Jag har min akademiska bakgrund inom idé- och lärdomshistoria samt informationsvetenskap.

 

Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?

Jag är sedan hösten 2017 antagen som doktorand i utbildningsvetenskap, med inriktning mot forskning om högre utbildning (avdelning AHU). Förutom att ägna mig åt min egen forskning så undervisar jag om utvärdering, målstyrning och skolutveckling samt makt, genus och intersektionalitet.

 

Vad handlar din forskning om? 

Min forskning kan placeras i gränslandet mellan utbildnings- och vetenskapssociologi samt forskningspolitiska studier. I min avhandling intresserar jag mig för hur framväxten av en ”metrisk kultur” inom akademin (dvs. ständiga krav på utvärderingar och en allmän ökad betydelse av kvantitativa mätmetoder för bedömning) påverkar forskarpraktiker, forskningsnormer och forskaridentiteter inom human- och samhällsvetenskapliga discipliner. Det innebär att min forskning berör en rad olika teman, såsom styrning och utvärdering av forskning, forskarjagets (själv)kvantifiering och akademisk socialisation.

 

Finns det något i din forskning som verkligen överraskat dig/gjort dig särskilt arg/glad/upprörd/entusiastisk, nedslagen, etc? Vad i så fall?

Det var en svår fråga! Men något som både har överraskat och gjort mig särskilt entusiastisk är insikten om hur betydelsefullt det kan vara att kombinera kvalitativa och kvantitativa metoder. Jag har tidigare genomfört en fallstudie vid de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet och undersökt hur forskare påverkas av ökade krav på mät- och utvärderingsbarhet (med särskilt fokus på 2009 års införande av ett nationellt prestationsbaserat resursfördelningssystem). Genom att kombinera kvantitativa data (publiceringsmönster) och kvalitativa data (djupintervjuer med forskare) kunde jag påvisa att även om implementeringen av utvärderingssystemet som sådant inte har lett till en radikal omvandling av humanvetenskapliga forskares publiceringspraktiker, så har det påverkat forskare på andra sätt, bland annat hur de tillskriver aktiviteter och objekt värde samt hur de uppfattar de akademiska karriärvillkoren. Att ständigt närma oss fenomen och företeelser utifrån olika metodologiska och teoretiska infallsvinklar, och gärna i kombination med varandra, tror jag är viktigt för att på allvar anta de utmaningar som vi ställs inför när vi som forskare undersöker komplexa empiriska verkligheter.

 

Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?

Min akademiska bildningsgång började på allvar i mötet med Husserl, Heidegger och fenomenologin. Fastän jag inte bedriver någon fenomenologisk forskning så utgör fenomenologin en mångbottnad filosofisk tanketradition som jag ofta återvänder till. Utöver detta ganska breda svar så skulle jag gärna vilja framhålla idéhistorikern Karin Johannisson. Förutom att hon var intellektuellt rörlig, skarp och nydanade, så hade hon en fantastisk förmåga att kombinera vetenskaplig stringens med en litterär form som får tanken att dansa. Att våga tillåta oss att vara kreativa och litterärt modiga när vi kommunicerar vår forskning tror jag är väldigt viktigt – kanske idag mer än någonsin.

 

Vem är du?Jag är en lärare som känner ett behov av att forska och som tycker mycket om att undervisa.Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?Jag är doktorand med inriktning mot samhällskunskapsämnets didaktik. Jag har även undervisat i UVK-kurser, KPU och i samhällskunskap på ämneslärarutbildningen. Förutom det är jag med i ett projekt om skolors arbete med nyanlända elever. Det är ett samarbete med University of Nottingham och det ligger mig varmt om hjärtat. Vad handlar din forskning om? Mitt doktorandprojekt handlar om hur samhällskunskapsämnet skapas i klassrummet med speciellt fokus på vad känslor gör i undervisningen. Jag har gjort en etnografisk undersökning av samhällskunskapsundervisning i grupper där 40-70% av eleverna har utländsk bakgrund. Jag vill diskutera när undervisningen öppnar för den ökande mångfalden bland elever, och när den sluter sig. Vem bevakar ämnets gränser? Vilken roll spelar vemet i klassrummet för vad undervisningen kan bli? Jag tror att samhällskunskapen behöver förhålla sig till de erfarenheter, känslor och perspektiv som finns hos eleverna för att hålla kvar sin legitimitet och öppna för en tillhörighetskänsla hos eleverna och en politisering av ämnet.  Finns det något i din forskning som verkligen överraskat dig – positivt eller negativt?  Det har glatt mig oerhört att arbeta med elever som har migrerat till Sverige under skoltiden – de har haft ett skarpt metaperspektiv på svensk utbildning/undervisning som har gett mig väldigt mycket i min forskning.  Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?Jag har en doktorandgrupp på min institution bestående främst av lärare som har blivit forskare som jag uppskattar väldigt mycket. När jag behöver inspiration läser jag Sara Ahmed, hon är knivskarp och rolig på samma gång. Ahmeds forskning handlar om hur kroppar och världar formas och hur makt säkras och utmanas både i det vardagliga livet och inom institutionella kulturer.
Vem är du och vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap? Jag heter Ingemar Karlsson och är doktorand i utbildningsvetenskap med inriktning mot matematikdidaktik.  Vad handlar din forskning om? Min forskning handlar om förklaringar till varför en del elever inte når nivån godkänd i matematik. Dessutom undersöker jag förekomsten av låga prestationer i detta ämne.  Finns det något i din forskning som överraskat dig? Ja. Vad som verkligen överraskat mig är att när jag intervjuat elever med svårigheter i matematik, så uppger de flesta oro inför ämnet, det vill säga matematikängslan, som förklaring. Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?  Min förebild inom forskningsområdet låga prestationer i matematik är Olof Magne, som har kommit att personifiera den svenska forskningen om matematiksvårigheter. Genom hans undersökningar kan man följa utvecklingen av grundskoleelevers matematikkunskaper under en period av 25 år. De frågor som Magne väckte i sina inledande studier för mer än 60 år sedan sysselsätter oss än idag.

Vem är du? 

Jag heter Tina Gunnarsson och är legitimerad lärare i engelska och spanska för högstadiet och gymnasiet.

Vad gör du på institutionen för utbildningsvetenskap?

Jag doktorerar i utbildningsvetenskap med inriktning engelsk didaktik.

Vad handlar din forskning om?

Mitt forskningsintresse ligger i flerspråkiga elevers skrivande på engelska och hur de utnyttjar sina bakgrundsspråk som en resurs i skrivprocessen. 

Är det något i din forskning som överraskat dig?

I min forskning har jag hittills kunnat se att flerspråkiga elever i årskurs 9 använder annat modersmål än svenska för kontext-specifika idéer då de skriver på engelska och att samtliga bakgrundsspråk används för att åtgärda lexikala bortfall.


Vem eller vilka är dina vetenskapliga idoler?

Min vetenskapliga idol är Ofelia García som är en framstående forskare inom två- och flerspråkighet vid City University i New York. García är en av de forskare som gett translanguaging en global spridning och som vidareutvecklat undervisningsmetoden till en teori i tvåspråkig kommunikation. 

Vad fick dig att söka till Forskarskolan i ämnesdidaktik? – Jag har alltid haft ett stort intresse för frågor som rör sexualitet och normer samtidigt som jag har haft ett lika stort intresse för läraryrket och didaktik. Jag har också i många år saknat universitetsmiljön och känt ett allt större behov av att få tid till förkovran. Det som gjorde att jag sökte just nu var att naturkunskapsämnet förändrades så mycket med den nya gymnasieskolan, Gy-11, och en viktig förändring var att man införde att naturkunskapslärare skulle undervisa om sexualitet och normer. När den förändringen påbjöds befann jag mig mitt bland naturkunskapslärare, och jag tyckte mig ana att här fanns anledningar till att fundera över hur den här nya arbetsuppgiften egentligen föll ut i verkligheten. Så jag skrev ihop en ansökan om detta, och det gick bra. Varför är du intresserad av ämnesdidaktik? – För mig handlar ämnesdidaktik ytterst om makt, och då främst makten över undervisningens innehåll. Varför tas de politiska beslut som tas över vad som ska läras ut i skolorna? Lär man ut det som var tänkt att man skulle lära ut när de politiska besluten fattades? Och lär sig eleverna i sin tur det som det var tänkt att de skulle lära sig. Den här kedjan kan för mig inte vara annat än intressant, även om jag i min forskning inte fokuserar på den tredje nivån här, alltså vad eleverna faktiskt lär sig. Vad gjorde du innan du började doktorera? – Jag arbetade som gymnasielärare i naturkunskap och biologi på Polhemskolan i Lund. I grunden har jag en Master of Science i Zooekologi.

Vem är doktoranden?

Sidansvarig: caroline.cabotuvet.luse | 2018-06-10