Nio studenter får ingen VFU-placering i vår

– Det som inte skulle hända, har hänt.  VFU-administrationen vid Högskolan i Kristianstad har inte lyckats få fram tillräckligt många VFU-platser. Det innebär att vi fått lösa situationen så att vi kastar om studieordningen för de nio studenter som berörs. De får göra sin VFU nästa vår istället, och nu läsa den delkurs som enligt studieordningen egentligen låg då.  Innebär det ett förlorat år för studenterna?– Nej, det gör det inte. Studenterna kommer att läsa alla de kurser som ingår i utbildningen inom utsatt tid. Det som hänt är att de berörda nio studenterna får göra den här aktuella VFU-perioden senare i utbildningen än planerat, vilket jag beklagar.  Det finns en tanke bakom utbildningsstrukturen och det är olyckligt när vi måste bryta den. Varför måste studenterna på lärarutbildningen göra sin VFU en och en? Varför inte två och två?
– Det finns möjlighet att göra två och två. VFU-administrationen ställer frågan till verksamheten, men det är inte så vanligt att det blir parvisa placeringar. I någon av de artiklar som i dagarna publicerats om de saknade VFU-platserna har det sagts att den gemensamma ämneslärarutbildningen vid Högskolan i Kristianstad och Lunds Universitet satt i system att skjuta upp praktikperioder och ersätta dem med kurser. Stämmer det?
– Nej, inte alls. Det här är första gången något sådant här inträffar och vi har aldrig tidigare tvingats senarelägga någons VFU på grund av för få platser. Däremot har vi erfarenhet av att själva beskeden om VFU-placeringarna kommer mycket sent, ibland bara dagar innan studenterna ska påbörja sin VFU. Det har studenterna uttryckt frustration över och den frustrationen delar jag. Måste vi strypa intaget till lärarutbildningen för att undvika att det här upprepar sig?
– I tider av lärarbrist så framstår en sådan tanke som absurd men tyvärr hamnar vi där om vi inte kan genomföra utbildningens samtliga delar; det vill säga ämnesstudier, de utbildningsvetenskapliga kärnkurserna och den verksamhetsförlagda delen av utbildningen.
– Det som synliggörs av det som nu hänt är att vi har ett stort problem. När VFU-administrationen får nej till svar på sin fråga om möjligheten att placera en student ute i verksamheten så signalerar detta något. Studenterna tycker att det är under all kritik att de inte kommer ut på sin första VFU förrän efter halva utbildningen? Varför är det så och vilka möjligheter ser du att tidigarelägga VFU:n så att studenterna kommer i kontakt med praktiken tidigare?
– I den ämneslärarutbildning som vi inom Lunds Universitet idag bedriver på egen hand (sedan samarbetet med Högskolan i Kristianstad upphörde kring nyantagna studenter), förs en diskussion om placeringen av VFU i utbildningen och möjligheten att tidigarelägga denna. Vad gäller den nuvarande utbildningsstrukturen så lyssnade arkitekterna bakom den till skolornas önskemål om att studenterna skulle ha hunnit få en hel del ämneskunskaper innan de kommer ut på VFU, och placerade därför VFU:n relativt sent i utbildningen.
– Jag skulle själv tycka att det vore bra med en tidig, kortare VFU-period. Men jag inser att det kan bli svårt med tanke på hur besvärligt det är redan idag – trots lång framförhållning – att få fram VFU-platser. Varför är det egentligen så svårt att få fram VFU-platser? Ser du någon lösning på problemet?
– Förklaringen bakom denna typ av problem är förmodligen komplex, men det tycks fattas incitament att ta emot lärarstudenter. För det första tänker jag att vi i Sverige behöver se att lärarstudenter är ett gemensamt ansvar för ämneslärarutbildning och skolornas huvudmän. Huruvida det behövs morot eller piska kan diskuteras – förmodligen både och även om jag snarare tror på moroten. 
– Lärare på fältet är ju specialister på att vara lärare så vi behöver fråga dem vad som behövs för att det ska bli riktigt attraktivt att ta emot lärarstudenter. Jag tror det hade varit bra att lärare som fungerar som handledare får både bra ersättning och ges utrymme i sina tjänster att vara handledare. Skolledare i Svalöv erbjöd häromdagen VFU-platser till de studenter som kan tänka sig en något längre resväg till sin VFU. Det verkar alltså finnas VFU-platser men inte tillräckligt nära. Är studenterna för bekväma?
– Jag måste säga att jag är oerhört glad över hur många rektorer och lärare som hört av sig och vill bidra till en lösning på problemet med saknade VFU-platser. Det är något av en paradox att vi har en mängd skolor som gärna tar emot samtidigt som nio studenter inte fått plats.  Kan vi föra en diskussion om rimlig tid och reseersättning för de som är beredda att ha längre resväg så är vi närmare en lösning tror jag. Skulle det vara möjligt att ändra riktlinjerna för VFU, så att placeringarna inte utlovas vara inom en timmes radie utan kanske två eller ännu mer?
– Varje lärosäte måste kunna utarbeta sina egna riktlinjer och i detta fall så är det Högskolan i Kristianstads riktlinjer som gäller för den berörda studentgruppen.  Men kunde vi föra denna diskussion – kanske till och med inom nätverket Lärosäten Syd - så skulle jag välkomna det. Vi bör ju även tänka på att VFU kan vara en rekryteringsbas för skolor som ligger längre bort från lärosätet än en timmes resa enkel väg. Tidigare fick den som ställde upp som VFU-handledare ersättning direkt från lärosätena. Idag är det kommunen/skolan som får ersättning och kontakten mellan ämneslärarutbildning och handledare är därför ofta indirekt. Borde vi gå tillbaka till ett system där det finns ett närmare förhållande, också ekonomiskt, mellan ämneslärarutbildning och den enskilda handledaren?
– Jag tycker att vi har ett ansvar för att det finns ett incitament till att vara handledare. Detta kan vara ekonomisk ersättning, möjlighet till kompetensutveckling eller kanske delade tjänster mellan lärosäten och skola där man har ett särskilt ansvar för VFU-delen. Förhoppningsvis leder utvärderingen av försöksverksamheten med så kallade övningsskolor till skarpa förslag där vi ser att de som gör jobbet ersätts på ett rimligt sätt.